I hänryckningens tid.

Ursäkta kära bloggläsare att jag varit bloggtyst de senaste dagarna men arbetet i övrigt har gått på i ett!! Det är hänryckningens tid och med den präst- och diakonvigningens tid. Igår examinerades 16 nya vigningskandidater varav en var diakonkandidat. Präst- och diakonexamen är alltid något speciellt. Domkapitlet sammanträdde sedvanligt i Själakoret under taket där Albertus Pictors 500 åriga målningar skymtar fram. De 16 kandidaterna var uppdelade i två grupper och examensämnet var kyrkan och kulturen. Vi läste en ganska ny bok (utgiven hösten 2008 på Verbum) om detta ämne med underrubriken På väg mot en kulturteologi. De hade skrivit 16 pm som vi resonerade kring och det blev väldigt goda samtal. När de två examenstillfällena var över kastade jag mig hem och rusade runt med gräsklipparen på tomten innan det var dags att bege sig till vigningsmiddag för de nyutexaminerade. Det blev en trevlig kväll och efter en eftersits hemma hos en av stiftsadjunkterna suasade jag hem och skrev skriftetal till dagens vigningsmässa. Så tedde sig Pingstafton.

Idag är det Pingstdag och den Heliga Andens dag. Tack gode Gud för den Heliga Anden som ju är Jesus Kristus själv mitt ibland oss, verksam här och nu! Tack gode Gud för Pingsten som påminner oss om Anden, påminner oss om att Gud har med vårt alldeles vanliga liv att göra, att Gud inte är begränsad till de kyrkliga strukturerna utan att Gud verkar också utanför kyrkan. Det finns, som också våra katolska bröder och systrar bekänner, frälsning utanför kyrkan. Det påminner oss Anden om.

Idag vigdes kandidaterna. Storkyrkan var knökfull. Alla platser var fullbelagda och folk stod. Det blev en härlig gudstjänst med ett underbart vigningstal av biskop Caroline.

15 nya präster och 1 ny diakon. Det är fantastiskt Dessa präster ska på olika sätt förkunna evangeliet i sina egna omgivningar. För evangeliet i tiden, för att travestera vår kungs valspråk. Så ska det var. Det är kyrkans uppgift. I världen men inte av världen. Men samtidigt med ett språk som når fram i det mångkulturella samhälle som vi lever i. Prästerna ska också räcka sakramenten -dopet och nattvarden. Det är en nåd att få vara med och räcka dem ut i en värld där det på olika sätt finns en stor längtan efter det som är större än det vardagliga. Diakonen ska vara ett barmhärtighetens tecken och driva hoppets och den profetiska diakonin framåt inom många olika områden.

När jag såg alla dessa präster och diakonen kände jag stor glädje. Tänk att så många känner sig kallade ut i Guds tjänst, kallade att ett helt liv och livets alla dagar och timmar och minuter få vara vigda tjänare. Det är fantastiskt!

Låt oss bedja för de 16 nyvigda men låt oss också själva öppna oss för Guds Ande och låta oss ledas "ut i en värld där stora risker väntar.." (Psalm 288 i Den Svenska Psalmboken).

Det är hänryckningens tid!

Bibeln?

Häromdagen gick jag förbi Teknikmagasinet. Utanför låg en hel hög med biblar - blåa biblar. Fast inte vilken bibel som helst! Prylbibeln handlade det om. Jag vet inte om jag är överkänslig men för mig finns det bara en Bibel (med stort B) och det är den som vi Kristna ser som Guds Ord. För mig är ordet Bibel (med stort eller litet B)reserverad för det som också kan kallas Den Heliga Skrift. Jag förstår att vi inte kan ta patent på ordet Bibel men på något sätt är det en kontradiktion att tala om en prylbibel. För är det någonting som Bibeln understryker så är det att det so ger Dig kraft att orka vidare en dag i sänder inte är en massa saker som Du kan köpa (om Du har råd) utan Guds kärlek, omsorg och närhet som har sin brännpunkt i Jesus Kristus.

Vårt prylsamhälle bygger på att den som äger mest när han/hon dör vinner. Jo jag vet att det är lätt att raljera när man tillhör de priviligierades skara. Men ändå... På nära håll har jag sett att Bibelns budskap om människovärde, om gränslös omsorg om närvaro i det svåra betyder långt mer än vad en prylbibel någonsin kan delge.

Jag skulle önska att fler svenskar skulle våga (!) öppna Bibeln, våga börja läsa och upptäcka ett budskap som inte handlar om att äga utan om att vara. Sen menar jag att den behöver tolkas, måste tolkas för att beröra in i det egna livet. Här finns det många tolkningar. Det vet ju de flesta och jag vill inte hävda att jag har rätt och andra har fel. Men låt oss som kristna dela våra tolkningar med varandra och visa andra på en bok som är viktigare än alla andra böcker. Det säger jag trots släkttillhörighet.

Grattis Eva!

Hurra! Jag är så glad att stiftsprosten Eva Brunne nu är biskop electus (vald biskop) i Stockholms stift! Vi vet dock inte till 100% om resultatet gills p gr av överklagan i samband med det första biskopsvalet. Men inte förrän överklagandetiden för detta val har gått ut kan valprövningsnämnden pröva de överklaganden som finns gällande förra valomgången. Detta betyder att vi inte vet förrän sådär vid midsommartid om detta valresultat står sig eller om valet i sin helhet ( de två sista valen) måste göras om.

Ändå tror jag personligen att detta valresultat kommer att stå sig och, som sagt, jag gläder mig mycket över tanken och övertygelsen att min nästa biskop heter Eva Brunne. Hon är en klok, kunnig, lyhörd och varm person, lutherskt förankrad med en djup andlighet. Så har jag lärt känna henne. Detta behöver Stockholms stift också från 2010-talet och framåt!

Grattis Eva och all välsignelse!

Vilken är Din dröm om S:t Jacobs kyrka som ligger vid Kungsträdgården?

Idag har jag varit på Yxlan utanför Norrtälje. Det nya arbetslaget i Storkyrkan-S:tJacob hade arbetslagsträff hos en av medarbetarna på dennes sommarställe. Solen lyste över oss och på oss( brände mig sedvanligt) och vi satt och njöt av den för dagen komna sommarvärmen och resonerade om gudstjänstliv och musikliv. I augusti stänger ju S:t Jacobs kyrka. Vad gör vi då? Kanske en liten bordsmässa i körsalen (salen på övre våningen...) på söndagar kl 15.00? Och sedan då, när kyrkan öppnar den 1:a advent? Hur ska vårt gudstjänstliv se ut i S:t Jacob? Högmässa kl 15.00 med rik liturgi och stark förkunnelse? Vi hade lite olika tankar och idéer. Det är skönt med ett klimat det är tillåts att lyssna på varandra, lyssna på olika idéer. Sedan måste någon sätta ned foten i slutänden och bestämma. Jag antar att det är domprostens uppgift. Jag hoppas att så många som möjligt då är med på "banan".

Vilken är Din dröm om S:t Jacobs kyrka som ligger vid Kungsträdgården? Jag är allvarligt intresserad att höra den. Har Du aldrig varit där? Kom då på det rika konsertlivet eller till en gudstjänst. Information om programmet hottar Du på http://www.stockholmsdomkyrkoforsamling.se/ (fliken S:t Jacob). Har Du varit där tidigare - välkommen tillbaka!

Vem det blir? Må Guds vilja ske!

Idag firade jag högmässa i Högby kyrka på Solens och vindarnas ö och idag som innehavarae av "kyrkbänksämbetet" ( d v s hustrun och jag var där tillsammans med andra kyrkobesökare). Predikant var den riksomtalade Dag Sandahl, omtalad för att vara en orubblig motståndare till prästvigningsmöjlighet för kvinnor. Han har blivit komminister i mitt sommarpastorat och säga vad man vill om hans uppfattning i ämbetsfrågan men han höll en väldigt bra predikan och hela mässan berörde. En gästande kyrkokör sjöng. Det är sorgligt att Dag Sandahl är fast i en övertygelse som inte fungerar i Svenska kyrkan. Läget idag är det att för att bli präst i svenska kyrkan idag måste du fullt ut kunna samarbeta med präster oavsett kön och fullt ut acceptera deras handhavande av sakramenten d v s t e x ta emot nattvarden där en prästvigd kvinna varit celebrant. Detta är Svenska kyrkans ordning och det är inte konstigare än att man i t ex Romersk katolska kyrkan måste erkänna påven som Kristi ställföreträdare på jorden, leva i celibat (om inte undantag har beviljats vilket skett i några få fall) etc. Det är en ordningsfråga med teologisk grund.

På tågresan hem till Stockholm fortsatte jag att läsa boken In the eye of the storm som handlar om den episkopale amerikanske biskopen Gene Robinson som är homosexuell, gift med en man, har barn ( i ett tidigare hetero-äktenskap). Boken är fantastisk och handlar om hans liv, hans teologi inkluderande bibeltolkning etc. Du hittar den på www.amazon.com.

Nu stundar snart biskopsvalet i Stockholm. På tisdag "smäller det" och på eftermiddagen vet vi förhoppningsvis vem som ska bli biskop. Jag vet ännu inte helt säkert vem jag kommer att rösta på. Både Hans Ulfvebrand och Eva Brunne är bra. Det finns goda skäl för bägge. Det är en stor och viktig uppgift att bli biskop i Stockholm, utmanande på många olika sätt och viktigt att vara en tydlig biskop i ett stift som sjuder av olika traditioner, kulturer, religioner etc. Vem det än blir av dem kommer vederbörande ha mitt fulla stöd. På det viset ser jag mig lyckligt lottad. Domprosten ska ju arbeta nära biskopen i många sammanhang. Det gör jag nu med biskop Caroline och det går utmärkt. Jag är säker på att det kommer att gå utmärkt med någon av de två andra också. Vem det blir? Må Guds vilja ske! Det är till syvende och sist det viktigaste!!!

Reflektion vid helgsmålsringning på solens och vindarnas ö.

Denna gång kommer mitt blogginlägg från solens och vindarnas ö. I strålande aftonsol ringde helgsmålsklockorna från den lokala kyrkan och friden lågt djupt sänkt över markerna. Det rådde skön stillhet om jag undantar en visslande granne som idogt arbetade på sin fritidstomt dold bakom enar som finns "en masse" i den annars karga delen av landskapet.

När helgsmålsklockorna ljöd påmindes jag om vårt behov av helg, av söndag, av vilodag. Vi beöver få stanna upp, bara vara, få reflektera över vårt eget liv insatt i en större verklighet. När friden sänks blir också vårt eget sammanhang tyligare. Vi hör ihop med skapelsen i övrigt. Vi är en del av den samtidigt som vi är satta att råda över den. Men vi är inte skapelsens herrar. Det finns ju en skapelsens Herre. Hela skapelsen vittnar om detta och om denne. Helgsmålsklockorna ringer om detta och friden förkunnar. Det finns en skapelsens Herre! I Herrens omsorg är jag innesluten. Jag är en liten "blåsa i Guds Andes glas" (Harry Martinsons "Aniara") men jag är samtidigt omsluten, älskad, ofattbart värdefull. Någon vill mig och Någon vill mitt väl. Jag är inte utlämnad, inte ensam. Helgsmålsklockorna förkunnar, tiden stannar för ett ögonblick och korsets Herre omsluter mig med sin kärlek - på solens och vindarnas ö.

Vem förtjänar att dö?

Finns det människor som förtjänar att dö? Usama bin Laden, förtjänar han att dö? De tamilska tigrarnas ledare - förtjänade han att dö? Adolf Hitler och andra diktatorer - förtjänade han/de att dö? Spontant kan jag när det gäller Hitler och andra av den sorten tänka att världen trots allt blev bättre på många sätt när vederbörande inte fanns längre. Men om jag får frångå mina spontana känslor och fundera över människovärdet en stund denna tidiga Kristi himmelsfärdskväll, skulle jag vilja fråga om det egentligen finns någon som förtjänar att dö, om det finns någon människa som har förlorat sitt människovärde? Var i så fall går gränsen när man förtjänar att dö? Vad ska man ha gjort?

Amerikansk lagstiftning talar i många delstater om bl a mord som en sådan gräns när man förtjänar att dödas. har man tagit någons liv har man inte rätt att själv leva. Är det alltså så att man förlorar sitt människovärde när man utsläcker liv? Kan man förlora sitt människovärde eller är det som den kristna tron hävdar, att alla människor är oändligt värdefulla oavsett allt. Eller är några mer värdefulla än andra?

I samband med vårdprioriteringar väcks också denna fråga fast kanske inte i så drastiska former som jag har gjort här. När det gäller vårdprioriteringar frågar man sig ibland, är det värt att lägga ned resurser på prematura barn som kanske inte går att rädda eller på människor som inte har en lång framtid. Det handlar om vårdplatser, vårdresurser etc, etc. Personligen, och utifrån min tro som också är kyrkans grundövertygelse, menar jag att alla människor har ett gränslöst värde och man kan inte bolla med människors liv i en sorts värdeskala. Måste man prioritera handlar det snarare om att ge vården ökade resurser så att värdefrågan alltid hålls högt och aldrig blir föremål för en prioriteringsdebatt. Ingen förtjänar att dö p gr av minskat människovärde p gr av en oacceptabel handling.

När det är sagt har jag ändå full förståelse för den lättnad som alla mina judiska systrar och bröder måste ha känt den dagen Adolf Hitler tog sitt liv i bunkern och förintelsen var ett fasansfullt minne. Men vi borde diskutera mer om människovärdet och vilka konsekvenser en kristen människosyn får.

Vad tycker Du?

Ett andra biskopsval!

Jag är personligen tacksam över att biskopsvalet inte behöver göras om från början. Nu har vi två utmärkta kandidater, stiftsprost Eva Brunne och kontraktsprost Hans Ulfvebrand. Nu på tisdag kl 12.00 (precis på klockslaget) börjar valet mellan dessa bägge kandidater och alla som röstar måste vara där senast kl. 12.00. På eftermiddagen någon gång borde det förhoppningsvis vara klart vem som blir Stockholms stifts nästa biskop.

Må Guds vilja ske!

Domkapitelbeslut.

Kära bloggläsare, jag beklagar att jag inte hunnit skriva några blogginlägg sedan i söndags men nu kommer ett nytt igen.

Denna gång vill jag hålla fram två uppmärksammade domkapitelbeslut. Det handlar om två präster som fått en erinran respektive prövotid för två olämpliga relationer med betydligt yngre lekmän. I det ena fallet handlar det om en kvinlig prästs relation till en ung pojke som varit hennes tidigare konfirmand och i det andra fallet handlar det om en manlig prästs relation med en ung kvinna. I bägge fallen har domkapitlets beslut kritiserats. Kritikerna anser, med press-"information" som underlag, att domkapitlet varit alltför flat i sin bedömning och i sitt "domslut". Inte minst i det sista fallet borde prästen fråntagits rätten att utöva vigningstjänsten.

Som vice ordförande i domkapitlet vill jag understryka det komplicerade i en process som handlar om anmälan mot präster och diakoner, d v s vigningstjänstinnehavare. Domkapitlet vill naturligtvis fatta beslut som blir så välgrundade som möjligt. Vi lyssnar till många inblandade, vi väger argumenten fram och tillbaka, vi väger argumenten mot den lagstiftning som gäller. Därför tar en process likt de ovan nämnda ganska lång tid. Det viktiga är att det blir så kloka beslut som möjligt.

Det som sägs på ett domkapitelsammanträde kommer bara ut genom ett beslutsprotokoll som är offentligt. Där redovisas inte samtal, där redovisas inte våndor. Där redovisas endast beslut och i vissa fall bakgrund och beslutsmotivreingar. Där redovisas inte heller vem som röstat för eller emot vad. Där redovisas endast reservationer mot beslut när sådana förekommer.

Med dessa rader vill jag bara understryka att de svåra målen i domkapitlet är betydligt svårare än media kan beskriva Många fler infallsvinklar finns än vad som kommer till allmänhetens kännedom. Det är utifrån ett vägande av alla dessa "ingredienser" som domkapitlet fattar sina beslut.

Helle Klein talade i radio om kåranda i domkapitlet. Jag tillhör "prästkåren" men vill å det bestämdaste protestera mot kårandabeskyllningen. Det finns ingen kåranda på det sättet i domkapitlet. Det finns kloka lekmän med juridisk kunskap, med teologisk kunskap, med kyrkorättslig kunskap, det finns biskop, präster och förtroendevalda och framför allt finns det människor som vill fatta så välgrundade, rättvisande och kloka beslut som möjligt.

Brödrafolkens väl.

Oscar II:s valspråk känns aktuellt idag den 17 maj. Alexander Rybak som var Norges representant i Eurovisionsschlagerfestivalen vann en jordskredsseger. Vilken glädje! Så roligt! Grattis till detta kära norska grannar och grattis på nationaldagen!! Jag antar att det kommer att bli ett firande utan like och att Oslos flygplats Gardemoen kommer att bli igenproppad av entusiaster när den norska hjälten återvänder till fäderneslandet.

Men brödrafolkens väl är något större än minnena av en union mellan Sverige och Norge eller schlagervinster och nationaldagsfirande. Brödrafolkens väl borde vara kampordet för en rättvisare fördelning i världen - en fördelning av jordens resurser, en fördelning av ekonomiska möjligheter. Brödrafolkens väl handlar om våra systrar och bröder i länder där många dagligdags dör av svält, där många dagligdags gömmer sig i rädsla för att bli dödade av terrorgrupper, länder där många dagligdags inte kan eller törs gå i skola. Brödrafolkens väl handlar om att i alla instanser kämpa för ökat ekonomiskt stöd, för ökad hjälp till självhjälp, för ökad kamp för demokrati.

Svenska kyrkan kämpar tillsammans med andra systersamfund för brödrafolkens väl genom Svenska kyrkans internationella arbete (Hela Världen). Våra katolska bröder och systrar kämpar genom Caritas och 5 andra kyrkor (Svenska Missionskyrkan, Evangeliska frikyrkan , Metodistkyrkan och Svenska Aliansmissionen och Svenska Baptistsamfundet) kämpar genom hjälporganisationen Diakonia. Alla dessa organisationer behövs både som påtryckningsgrupper och som kanaler för resursfördelning, kanaler som kan gå andra vägar än de statliga möjligheterna.

Som kristna måste vi våga lyfta våra ögon från vår egen lilla tillvaro hemma i Sverige, se att världen är större och att vi hör ihop - inte bara inom EU utan också utanför. Som kristna får vi alltså bedja och verka för en rättvisare värld, en värld där vi har ansvar för brödrafolkens (brödernas och systrarnas) väl. Låt oss tillsammans bedja och handla!

Vad är konst?

Vad är egentligen konst? Den debatten förs just nu på Konstfack där man haft examen och många verk har presenterats. Ett av de verk som i vår har diskuterats allra mest var Anna Odells "verk" där hon spelade psykiskt sjuk och blev intagen på sjukhus med hjälp av polis. Tillslut avslöjades det att allt bara var en bluff. Vad är egentligen konst? Kan man dra några gränser? Kan man alls definiera, inrama, konsten eller är konsten en kommunikationsform som bara konstnären har rätt att definiera. Vi kan känna olika för ett konstverk. Somligt kan kännas väldigt spännande, annat kan lämna oss likgiltiga. Ytterligare något konstverk kan få mig arg, o s v. Vem bestämmer? Vem drar gränsen? Det är sannerligen inte lätt att svara på.

Men i kyrkan då? Vad får rymmas där? Får man hänga en dockpojke på ett kors med Jesus vänd inåt väggen och pojken på framsidan - eller är det inte konst? Är det hädelse? Eller handlar det om den korsfästa människan? Får man hugga ved inne i kyrkan, sova inne i kyrkan i en säng, han lakan med spår av människokroppar i en utställning om sorg och död? Vad är konst? Vem bestämmer? Vad betyder konst i ett rum som är klassat som heligt? Vad är det heliga i förhållande till konsten? Så många frågor finns att ställa om konsten och dess roll. Detta är samtal som vi behöver föra i kyrkans sammanhang - i ljuset av vårt uppdrag att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda.

Den 6:e juni har vi vernissage igen i Storkyrkan. Jaan Toomiks videoverk Father and Son, 1998 kommer att visas inne i kyrkrummet (för någon liten information om konstverket se http://www.bonnierskonsthall.se/sv/Konst/Utstallningar/-Kalla-dagar---videoutstallning/). Det är Moderna museet som är c/o Storkyrkan och vi gläder oss mycket. Men får man göra sådant? Hur uppfattas det? Hur kan man som kristen se på konstverket?

Den 3 oktober ska vi ha ett seminarium om konstens roll i kyrkans sammanhang och om konstliv i kyrkans uppdrag som förkunnare. Kom och var med och diskutera Mer information kommer att finnas så småningom på vår hemsida http://www.stockholmsdomkyrkoforsamling.se/

Det är viktigt att föra debatt om konstens uppgift, konstens gränser och konstens möjlighet.

Vad är konst?

Manlig omskärelse.

Min familj är från början en judisk familj och egentligen har vi alltid ansetts av andra som en judisk släkt oavsett att ingen som idag heter Bonnier och tillhör vår släkt tillhör judiska församlingen. En gång jude alltid jude. Själv är jag stolt över det, stolt över att vara son till en judisk far och en mor som tillhör Svenska kyrkan. jag är inte jude eftersom judendomen ärvs på mödernet. Jag är inte ens halvjude eftersom det begreppet inte finns inom judendomen utan är ett antisemitiskt påfund av nazismen. Men jag kan känna med mina bröder i den judiska traditionen för vilka omskärelsen är viktig. En pojke omskärs på åttonde dagen efter födelsen och en sjuksköterska ska vara med och ge bedövning i någon form. För judar i alla tider har detta varit viktigt som ett förbundstecken. Man tillhör Guds utvalda folk, utvalda att hålla Tora (rättesnöret/lagen med 613 judiska bud och förbud). Omskärelsen påminner den omskurne om att han tillhör det judiska folket - ett folk med människor som kan ha en judisk tro men som inte behöver ha det. man tillhör folket i alla fall och omskärelsen är som sagt tecknet på det.

jag kan inte förstå att frågan om omskärelsen har kommit att bli en så het fråga under de senare åren och där man talar om sämre sexliv och allt möjligt annat av omskärelsens kritiker. Omskärelse har ägt rum i mer än 2000 år och görs ju när en pojke bara är några få dagar gammal. Vederbörande minns inget av det och ska inte ha några med av det. I den judiska religionen är detta en viktig handling och frågan är om man bör förbjuda den.

Jag tror att om man gör det, riskerar man att tangera brott mot religionsfrihetslagen, och dessutom kommer många att resa utomlands för att göra det eller i värsta fall låta charlataner utföra ingreppet med allt vedervärdigt det kan medföra.

Jag vet att det finns olika åsikter i denna fråga men jag menar att rätten för en jude att låta omskära sin son på åttonde dagen måste få fortsätta att finnas.

Israel och Palestina.

Denna morgon höll jag ett välkomstanförande förr SKKF:s årskonferens. SKKF är Sveriges Kyrkogårds och Krematorieförbund med kyrkogårdsförvaltningar över hela landet representerade. Det var roligt och stimulerande att få vara med en kort stund, tala och lyssna till föreläsning om vattnets betydelse utifrån en trädgårdsarkitekts perspektiv.

Samtidigt som allt detta hände landade påven Benedictus XVI på Ben Gurion-flygplatsen i Tel Aviv och uttalade sig om en tvåstatslösning utan att nämna ordet stat. Som varande en person som älskar landet Israel drömmer jag om att landet ska kunna leva i fred och försoning med sin omgivning utan att behöva känna sig hotat av grannar och sådana länder som har långdistans misiler med kärnvapenladdning. Jag drömmer om att den fromme juden i trygghet ska kunna gå till sin lokala synagoga, handla grönsaker och kött hos sina lokala butiker, leva sitt vardagliga liv inom landets gränser. På samma sätt drömmer jag om att palestiniern ska kunna få leva sitt liv inom erkända gränser med självstyre, kunna med lätthet komma till sitt arbete i t ex Jerusalem, kunna komma till sjukhus och få den hjälp som han eller hon behöver, kunna leva och utveckla intressen och produktion etc.

Naturligtvis är det lättare att drömma många flygtimmar från händelsernas centrum än att leva där. Naturligtvis är det lättare att finna lösningar när man inte själv har beslutsmakten. Men vi alla som vill se en fredlig lösning, som längtar efter försoning i det Heliga Landet, måste få fortsätta att drömma, men inte bara drömma utan också på olika sätt stödja fredsarbete, stödja och be för shalom.

En vanlig söndag!

Jag är på sätt och vis en vanemänniska. En av vanorna är att få fira gudstjänst på söndagen. Idag var jag inte i tjänst men jag ville gärna gå i kyrkan. Sådan är jag. Det är nästan så att jag mår "dåligt" om jag inte får vara i en gudstjänst (helst högmässa) om det är söndag. Så jag begav mig till en av mina favoritkyrkor - Storkyrkan och var med och assisterade i gudstjänsten. Det är, om jag får säga det själv, en underbar gudstjänstordning vi har. Egentligen skiljer den sig inte alls från ordningar i andra kyrkor men vi försöker att följa högmässoordningen så noggrant vi kan och genomföra den med värme och allvar på en gång. Kom gärna och var med i Storkyrkan en vanlig söndag.

Efter högmässan for jag hem för att umgås med några grannar och en god vän. Det visade sig för ett tag sedan att våra grannar och vi, ovetandes om varandra, "delade" på samme vän. Nu hade han bott hos grannarna några dagar och kom så flyttandes till oss för knappt två dygn. Det är trevligt.

Efter en god lunch med grannar, vän och hustru var det dags för mig att bege mig till Stockholms stifts kyrkvärdsförening som hade årsmöte i Kungsholms församling. Kyrkvärdarna hade bett mig att tala om religionsdialog och som alla mina bloggläsare kan ana talade jag gärna om detta. Jag vill inspirera andra till en inkluderande kristendom snarare än exkluderande och med det menar jag det jag i blogg efter blogg har talat om, antytt o s v d v s att man kan vara djupt och fast rotad i tron på Jesus Kristus och ändå respektera tanken på att andra religioner har vägar till Gudsgemenskap. Detta talade jag om.

Så var det dags vid 18-tiden för en konsert i S:t Jacobs kyrka. Sveriges kyrkogårds- och krematoriförbund (SKKF) har konferens och S:T Johannes församling, Täby församling och Stockholms domkyrkoförsamling är värdar. S:t Johannes och Domkyrkoförsamlingen bjöd genom S:t Jacobs kammarkör under ledning av körledaren Gary Graden och med Mattias Wager vid orgel och flygel på en makalös konsert. Intet öga var torrt tror jag. Kom gärna till S:t Jacob och lyssna på kammarkören. Den är makalös!!!

Så blev det tid att bjuda vännen på restaurang och sedan hem.

Ja, så såg denna vanliga söndag ut i mitt liv.

Elisabeth Ohlson Wallin

Du som läser min blogg och bor i Stockholm bara måste gå till Storkyrkan de närmaste dagarna (senast den 16/5 för att vara säker) och se den utställning som nu finns där: Anhörig -på liv och död. Det är Anhörigfonden (www.anhorigfonden.se) som bad Elisabeth Ohlson Wallin att ta 10 bilder som handlar om canserdrabbade personer, om att övervinna sin sjukdom, om döden och sorgen. Utställningen är makalös och tanken är att den ska kunna "turnera" runt i olika kyrkor.

Alltför sällan talar vi om död och om sorg med varandra. Biskop Caroline Krook skrev en bönbok som heter Om sorgen mitt i livet. Sådan är sorgen - den är mitt i livet men alltför sällan talar vi om den. Förr hade man sorgband som markerade att det var tillåtet att sörja. Nu försöker vi "klara av" sorgen på egen hand (i den mån man inte samtalar i sorgrupper, med kuratorer och terapeuter eller diakoner eller präster). Men sorgen borde verkligen få bli mer tillåten i vårt samhälle. Det är inte fult att gråta. Det är inte förbjudet att sörja, att vara ledsen, att inte orka. Sorgen är dessutom en berg- och dalbana där backen nedför, ned i sorgedalen, kan komma helt oväntat efter att allt känts ganska bra. Plötsligt faller man ihop igen och kan nästan känna sig som då allt var nytt. Till den som har upplevt/upplever detta vill jag säga: Välkommen i gänget!!! Sådan är sorgen. Den kan slå till om och om igen av olika skäl men med samma "objekt" som utgångspunkt. Vi är inte galna när vi sörjer efter flera år. Sorgen är inte en kortperiod - en sorgeperiod, utan ett livslångt arbete (sorgearbete). men vi behöver tala mer om det med varandra, dela med varandra. Det skulle jag önska för vår nutid och framtid. Utställningen i Storkyrkan kan inspirera.

Jag tror som Noor!

I gårdagens nummer av tidningen Metro intervjuades Jordaniens drottning Noor. Hon har engagerat sig i många goda ting såsom miljöarbete, mikrofinans och för Jordaniens kvinnor. Många andra saker har hon också engagerat sig i och nu senast, enligt Metro, har hon engagerat sig i Globalzero.org som har som syfte att avskaffa världens kärnvapen. Michail Gorbatjov, CarlBildt, Gro HarlemBrundtland, Jimmy carter, Demond Tutu m fl har engagerat sig i detta outsägligt viktiga. Kärnvapnen har ju inte används i krig sedan 2.a världskriget men utgör ändå ett starkt hot och skapar "fred" på terrorbalansens villkor Alla krafter som arbetar mot detta är väl värda att stödjas. Det finns sannerligen inget hållbart försvar för kärnvapen i någon form. Det måste gå att finna fredliga relationer utan att man indirekt hotar med att trycka på "knappen" om den andre hotar. Hasse och tages berömda monolog i "Sköna Helena" lyder: Det kanske inte är sant att man är såld om man bemöter våld med ickevåld.

I samma nummer av Metro får drottning Noor frågan: Hur ser Ers Majestät Er roll som länk mellan Mellanöstern och västvärlden? Hon talar om sin släkt, om sin konvertion till Islam men så säger hon också följande viktiga ord: Få i väst förstår till exempel att kristendomen, judendomen och islam har samma ursprung. Vi tror på samma Gud och hans profeter. Abrahams barn har mycket mer som förenar än som skiljer dem åt.

Jag tror som drottning Noor fast Jesus, som muslimerna ser som en profet, är så mycket mer för mig som kristen. han är ju Sann Gud och sann Människa - vår frälsare. Men just att vi har En Gud - att det inte finns någon annan Gud än vår gemensamma Gud, det är så viktigt och utifrån detta kan vi föra respektfulla samtal med människor av annan tro. Vi har verkligen så mycket som förenar oss. Utifrån det perspektivet kan jag säga att jag tror som drottning Noor.

Ett nytt hem!

S:t Jacobs kyrka är en underbar kyrka (om än smutsig). Nu ska vi rengöra den i höst och stänger den i slutet av augusti för att öppna igen den 1:a advent. Men under stängningstiden firar vi gudstjänst på söndagseftermiddagen (kl 15.00) i S:t Jacobs församlingshus - 1 trappa upp. Man går lämpligen i där från Västra Trädgårdsgatan.

I kväll var vi ett gäng av entusiastiska lekmän och präster och musiker som satt och funderade över S:t Jacobs kyrkas framtid med gudstjänstlivet i centrum. Vi talade något om söndagar och torsdagar och lite annat. Det är så roligt med människor som känner mycket för "sin" kyrka. Kom och var med Du också. Kom och fira gudstjänst, kom och dela tankar, kom och upptäck ett nytt "hem".

Så småningom flyttar hustrun och jag till domprostbostaden. Har just fått nycklar och gläder mig mycket över att få bo på Stadsholmen. Det blir också ett nytt hem.

Efter Jesusmanifestationen?

Vi är många (förhoppningsvis 17 000 personer) som tyckte att Jesusmanifestationen blev oerhört lyckad. 17 000 lovsjöng Jesus i ord och ton och gemenskap (och motorcykelmuller). Jesusbiblar (jo de heter så och vad jag förstår är det Nya Testamentet + några skrivna vittnesbörd etc ) delades ut på stan. Vi syntes i media och det var, som jag skrev i lördags, en oerhört viktig manifestation - en ekumenisk manifestation där enheten kring vår gemensamma Herre blev det viktiga.

Men sen då? Kryper vi nu tillbaka in i våra kyrkliga "hålor" och talar om hur de andra är, vilka liberala typer och syndare de andra är eller vilka fasansfulla fundamentalister de andra är? Skulle inte Jesusmanifestationen kunna få vara en injektion till ett utvecklat ekumeniskt tänkande? Skulle man inte kunna tänka sig att det bildades fler regionala kristna råd ( t ex Stockholms kristna råd) som skulle kunna dela dogmatiska tankar i respekt för den andre, dela det vi har gemensamt.

Jag skulle önska att vi var fler präster/pastorer etc som kunde samlas från de olika samfunden och se hur man skulle kunna gå vidare - i Jesusmanifestationens anda och framför allt i enlighet med Jesu egen önskan och bön om de kristnas enhet - men en enhet i mångfald.

Kanske är det så att vi, genom att lära känna den andres teologi, den andres sätt att tänka och inte minst genom att lära känna de andra, skulle kunna lämna en del fördomar om den andre och se att sanningen alltid är större än den egna sanningen - att vi tillsammans har en stor del av sanningen. Hela sanningen får vi först i det fullkomliga mötet med vår Herre. Då ska vi se ansikte mot ansikte (1 Kor 13:12)

Jesus och Gardell!

Jag har läst ut Jonas Gardells bok. Jag grät när jag läste de sista sidorna, inte av förtvivlan över innehållet utan för att jag var så rörd och berörd. Sen när jag i en blogg läste om hur Ulf Ekman diskuterade huruvida Gardell var frälst eller ej och att det kanske ändå var Guds sak att avgöra, blev jag nästan tårögd igen - av bedrövelse. Hur kan man diskutera huruvida någon är frälst eller inte? Vem kan alls sätta sig till doms över någon annan? Jesus själv sa till rövaren på korset, en person som vi säkert på den tiden skulle haft kraftfulla åsikter om: redan idag ska du vara med mig i paradiset (Luk 23:43).
Gardell bekänner sin tro på den Uppståndne Jesus samtidigt som han håller fram utmanande tankar. Boken är oerhört läsvärd så alla ni som läser min blogg: Köp/låna boken genast och läs och säg vad ni tycker. Boken utmanar till diskussion. Det är inte så dumt!

Nästa år i Kungsträdgården!

Leshana haba'a birushalajim Nästa år i Jerusalem är en gammal klassisk hälsningsfras inte minst i den judiska traditionen där den återfinns som en avslutningshälsning i påskhagadan. Denna hälsning vill jag travestera efter min erfarenhet av Jesusmanifestationen. Denna manifestation blev just det jag drömde om - en manifestation som var för Jesus snarare än mot något annat. Jag var med på Stortorget där en icke oansenlig grupp människor hade samlats för att bl a höra Göran Skytte tala och där var också en grupp finska Romer som vittnade och sjöng.

På Mynttorget kunde jag lyssna till påvens speciella predikant Cantalamessa som höll en oerhört inspirerande appell om ekumenik. Vilken glädje! Han talade om vikten av att gå framåt tillsammans. Sandra vittnade om Focolarerörelsens betydelse för henne och jag kan bara instämma i hennes vittnesbörd i den meningen att den rörelsen, som i grunden är just katolsk, ändå är så oerhört ekumenisk. För mig betyder den rörelsen väldigt mycket. Som ni som läst min blogg ett tag vet om.

Efter en närande lunch anslöt jag och mina vänner i Kungsträdgården. Där var vi nästan 20.000 människor som samlades kring tron på Jesus. Inte trodde jag att jag skulle falla på knä i Kungsträdgården. Men det gjorde jag - tillsammans med alla andra. Vi bad för Sverige, vi bad för världen, vi bad för olika problem i de sammanhang där vi till vardags befinner oss. De som talade var bl a Göran Skytte, den katolske biskopen Anders Arborelius, Cantalamessa, en Syrisk ortodox präst vars namn jag inte minns (som bad på arameiska), Ulf Ekman från Livets Ord, Hakon Långström från Svenska kyrkan.

En känsla som kom för mig väldigt starkt var: Oavsett var vi står teologiskt, oavsett att vi skiljer oss i synen på så mycket och skiljer oss ibland starkt i bibeltolkning, så hör vi samman i den stora kristna familjen. Då faller våra skyltar. Då blir det inte viktigt vilken kyrka vi tillhör utan vilken Herre vi tillhör. Vi behöver sådana manifestationer och inför nästa år hoppas jag att Svenska kyrkan ska kunna vara med än mer aktivt. Jag har sagt detta för någon timme sedan till Hakon Långström efter den andakt som jag ledde i S:t Jacobs kyrka dit många kom efter gudstjänsten i Kungsträdgården.

Personligen tycker jag att det vore roligt att engagera mig i nästa års Jesusmanifestation (kanske ledningsgruppen..?) Denna manifestation måste få fortsätta. Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi bli - så

Nästa år i Kungsträdgården!

Jesusmanifestationen - nu drar det ihop sig!

På tidningen Dagen (www.dagen.se) kan man läsa direktrapporter från Jesusmanifestationen. Egentligen har den redan "tjuvstartat" med möten på Sergelstorg. Men imorgon är det som det "smäller". I Storkyrkan firar vi sedvanlig förbönsmässa kl 11.00 (Välkomna)! 12.00 talar bl a Göran Skytte på Stortorget och katolikerna håller till på Mynttorget där Focolarerörelsen finns representerad. Fler möten äger rum på fler torg (www.jesusmanifestationen.se).

Själv gläds jag över denna gemensamma manifestation som fortfarande "bara" är en manifestation FÖR Jesus och inte mot Islam, Judendom etc...

Jag kommer att vara med både bland folket på Stortorget, Mynttorget och i Kungsträdgården kl 15.00. Tillsammans får vi manifestera vår tro på vår gemensamma (!) Herre. Sedan har vi olika tolkningar av Bibeln. Men det får vi leva med, arbeta mer med och vara lyhörda för varandra, lära oss mer av varandra i full respekt.

17.30 har vi en andakt i S:t Jacobs kyrka. Det kan vara skönt att få vara i stillhet efter allt det möjligen "häftiga" i Kungsträdgården.

Gårdagen är nu förbi och allt tjafs kring min persons närvaro i ledningsgruppen är bortsopat. Nu får vi glädjas ihop!

Var med Du också!

Bonuspappan Josef.

Hustrun och jag var och tittade på Valborgsmässoeld som sannerligen inte flammade stolt utan lyste med sin frånvaro. Lidingös motettkör sjöng vacker de sedvanliga vårsångerna och alla såg glada ut trots att det var eldningsförbud.

Idag är det Josef arbetarens dag i katolsk tradition. Vi talar alldeles för lite om Josef i Svenska kyrkan och i den lutherska traditionen. jag undrar hur han kände det, om han kände sig utanför på något sätt. Hans bonusbarn och barnets mor hade så mycket gemensamt som han inte tycktes dela. Hon hade varit bärare av det märkliga barnet, barnet som han nog inte ville ha från början men som han av gudomliga skäl valde att acceptera. Vi vet så lite om Josef. Man tror att han var mycket äldre än Maria och att han dog tidigt i Jesu liv. Men vad tänkte han? Orkade han med andras spott och spe? Lekte han med Jesus när han var liten. Josef var ju byggnadsarbetare och det kan ha varit så att Jesus i tidiga tonåren var med Josef i något byggnadssammanhang.

Det är säkerligen inte helt enkelt att vara bonusförälder. Man både står nära och är på avstånd.
I alla fall får Josef (eller S:t Josef som våra systrar och bröder katolikerna säger) vara en förebild, kanske en tröstare, för alla bonusföräldrar - i med och motgång.