När kan det bli fred?

Jag tror att vi är många som är fruktansvärt besvikna över dagens fasansfulla händelser på Gazaskeppen! Jo, jag har sett en militär videofilm där man ser besättningsmedlemmar slå desperat och med synbarligen vansinnig styrka mot soldaterna som sätts ned på båten från en helikopter. Men jag har också hört om soldaternas skjutande och om flera döda. Men varför trotsar israel rätten för alla att vara på internationellt vatten? Varför skulle man inte kunna låta dessa Gazatransporter få komma fram? Jag har respekt för Israel på många olika sätt. Jag försvarar Israels rätt till respekterade gränser, rätten att leva i fred utan terrordåd, men jag kan samtidigt varken förstå eller försvara denna typ av israelisk politik.

Många med mig drömmer om fred i det heliga landet, en fred i syskonskap och jämlikhet, en fred där både Israeler och Palestinier kan leva och utvecklas på ett bra sätt. Troligen är en tvåstatslösning det enda möjliga. Men är det möjligt? När kan det bli fred?

Inga andra gudar..?

Det finns saker som gör mig oerhört irriterad. Jag tänker inte på besvärlig personal eller när jag inte får igenom saker i olika styrelser. Det är "smällar man får ta" och det liksom ingår i systemet även om det kan vara frustrerande på sitt sätt. Nej, det som gör mig frustrerad är när inte tekniken fungerar. Jag är ju man, och jag vill hävda att vi män är mycket mer "slavar under tekniken" än ni kvinnor. Oftast är det vi som skaffar teknikprylar av olika slag och man säger ju att skillnaden mellan barns och mäns leksaker är priset. Jo, jag har några teknikprylar som jag vill ska fungera. En sådan är min dator. För någon vecka sedan skulle jag resa iväg och skulle bara hämta ut en sak från nätet. Tidigt på morgonen var jag uppe och gjorde mig i ordning glad i hågen över det äventyr som nu väntade mig tillsammans med hustrun och en god vän. Jag skulle nu bara sätta igång datorn och snabbt hämta det jag ansåg vara lämpligt. Då hände det. Just när jag egentligen började få lite brottom krånglade datorn. Lagen om alltings elände slog till och plötsligt ville inte musen fungera. Jag har en trådlös mus till min bärbara dator och den vägrade att kommunicera med datorn och eftersom jag har tummen mitt i handen när det gäller datainställningar visste jag inte hur jag skulle aktivera musplattan på själva datorn. Istället talade datorn om för mig att en programvara som jag inte visste vad det var borde ominstalleras. Och jag som skulle ta Arlanda express på väg mot annat äventyr... Jag gav upp och tänkte att när helgen var över så skulle jag ringa Bosse. Bosse är datatekniker med egen firma och honom kan jag ringa närsomhelst. Men jag beslöt mig för att ringa under resan men efter alla röda dagar.

Frustrerad lämnade jag datorn och skulle ta min ytterrock - den tunna mer sommaraktiga. Ingenstans fanns den. Jag sprang runt i våningen och ventilerade min frustration och slet åt mig min mer tjocka rock. Datorn gick inte att använda och min sommarrock var kanske stulen. Hustrun, som är tålmodig och känner sin make bättre än någon annan, och jag gick i rask takt med vårt pick och pack till Centralen. När vi väl landat i Österrike dit vi skulle visade det sig att det sommarväder vi båda hade trott på var som bortblåst och ersatt med kyla och regn. Tack gode Gud att jag inte hittade min tunna rock (den hängde i Storkyrkans garderob upptäckte jag häromdagen.)! Nu var jag välklädd och kunde njuta bättre av resan (inte av vädret). Datorn ordnades av Bosse och jag är evinnerligt tacksam.

Nu har jag just lämnat bilen till verkstan hos Bilia Haga Norra. Det visade sig att motordatorn hade all värdens fel och bilen gick inte alltid att starta. Åter igen en frustration för den man som vill att allt ska fungera.

Vad kan nu allt detta ha att lära mig? Tja, när jag nu sitter framför min fungerande dator, rocken är upphittad och bilen är hos den kunnige Nils-Erik som pysslar om den, kan jag tänka att kanske Gud vill påminna mig om att det inte är tekniken som är det viktigaste, att tekniken aldrig kan vara en gud utan att Gud är Gud och att det är Gud som jag får ha min tillit till. Trots att jag är domprost behöver jag sådana påminnelser. Kanske beror det på att jag inte bara är domprost. Jag är man också...

Sett i livets backspegel ringer det 1:a av 10 Guds bud i mina öron: Du ska inga andra gudar ha jämte mig.

I dag får jag börja om i tilliten till Gud! Gode Gud hjälp mig!

En välsignad dag!

Också i år lyste solen över Jesusmanifestationen och i år kändes det verkligen som om den var välsignad av Gud själv. I Storkyrkan firade vi sedvanligt förbönsmässa kl 11.00. Efter den gick jag tillsammans med en kollega till Stortorget och upplevde finska romers framträdande. Musiken var för stark även om jag själv sjöng med i någon av sångerna. Men ganska snart gick vi till Mynttorget där katolikerna hade sin samling. Det var fint med sång av katolska domkyrkans kör, predikan av en afrikansk missionärspräst och några andra inslag. Jag mötte en Focolarin och min kollega, Focolarinen och jag gick och åt lunch och delade några goda tankar.

Så var kl 15.00 och klockorna i S:t Jacobs kyrka dånade ut över Kungsträdgården där det stora manifestationsmötet skulle börja. 25 000 personer var samlade och jag förrättade en vigsel i S:t Jacobs kyrka innan jag anslöt till mötet i Kungsan.

Det var fantastiskt att vara där tillsammans med människor från olika trostraditioner. Jag gläds verkligen över manifestationen och i år (för första gången?) var det en riktig för-manifestation och inte en mot-manifestation.

Nu tänker man sig att sprida den ut över landet till nästa år så att varje landskap ska ha sin egen Jesusmanifestation. jag undrar om det är så klokt? Det är viktigt att komma samman i en stor gemenskap, att känna att man är många som samlas med Jesus Kristus i centrum.

Jag skulle dock verkligen önska att Svenska kyrkan syntes ännu mer, att biskopar och andra var närvarande och att det inte enbart var den karismatiska traditionen som var representerad i planeringssammanhang. Jo, jag vet att man menar att det inte handlar om trossamfundsrepresentation men det vore fantastiskt om manifestationen var ännu mer "bredkyrklig". Svenska kyrkan är ändå Sveriges största trossamfund och ännu så länge världens största Lutherska kyrka. Vi borde vara med mer! Nästa år borde Stockholms stifts biskop Eva finnas med på något sätt. Hon om någon talar om att kyrkan ska tala tydligt om Jesus. Det är ett viktigt budskap som kan få en av många konkretioner och manifestationer i Jesusmanifestationen.

Den kyrkliga delen av dagen avslutades i S:t Jacobs kyrka där jag predikade över temat "Jesus är Herre" i en andakt dit en del sökte sig.

Det var en viktig dag, och, som sagt, jag fick en känsla av att den var välsignad.

Tack!

Jesus Kristus är Herre!

Så var jag åter i bloggossfären efter att ha varit i bland annat Oberammergau. Passionsspelet där var verkligen en upplevelse! I ca 5 timmar med en middagspaus i mitten satt vi, ca 5000 personer, och drogs in i Jesu sista vecka som människa. Vi fick möta honom vid intåget i Jerusalem med åsna, barn och en stor folkhop. Vi fick höra honom predika, se honom driva ut månglarna ur templet, provocera de judiska ledarna. Vi fick vara med vid Stora rådets sammanträde, vi fick höra dialogen mellan Herodes och Pontius Pilatus, fick vara med i de sista självande timmarna med instiftandet av nattvarden, stunden i Getsemane och så småningom pinandet och korsfästelsen och döden...

Och vi fick vara med om mötet med den uppståndne.

Det var en fantastisk upplevelse trots regn och 5 graders värme. Spelet är inte bara ett spel om något som ägde rum för 2000 år sedan. Spelet är en förkunnelse om Honom som har betydelse idag, som visar på hoppet mitt i hopplösheten, modet, mitt i modlösheten, möjligheten mitt i det omöjliga och gemenskapen med Kristus själv när allt synes nattsvart och man själv känner sig totalt övergiven.

Tänk om vi som kristna kunde enas kring detta. Det handlar inte om vem som har den renaste tron på den renaste Jesus. Det handlar inte om vem som har rätt och fel i äktenskapsfrågan. Det handlar inte om den eller den bibelsynen och den eller den tolkningen. Det handlar om Jesus Kristus. Tänk om vi kunde börja där - tillsammans, oavsett om vi är katoliker, pingstvänner, EFS:are, oavsett om vi tillhör Evangeliska Frikyrkan eller Svenska kyrkan eller Baptisterna eller Svenska Missionskyrkan eller... Tänk om alla vi som anses vara liberala och alla de som anses vara konservativa och alla de som anses vara något annat på den kristna skalan kunde komma tillsammans, uttrycka tillsammans glädjen över tron på Jesus Kristus i en gemenskap som inte utesluter utan innesluter, där alla skulle känna sig välkomna att vara med och där vi tillsammans skulle bekänna att Jesus Kristus är Herre. Lördagens manifestation i Stockholm skulle kunna vara ett svar på detta och jag kommer att gå Dit med den intentionen trots att jag enligt somliga inte bekänner mig till den "rene Jesus" (vem som nu gör det?).

Jag hoppas att vi möts där i Kungsträdgården eller på något lämpligt torgmöte. Och som jag skrev i förra bloggen har vi en andakt i S:t Jacobs kyrka kl 17.30 med organisten Michael Waldenby, tenoren Christer Wikmark, prästen Ulla Löfgren och undertecknad som kommer att säga något om vad det kan betyda att Jesus Kristus är Herre.

För det är han!

Pingstaftonen den 22 maj kl 17.30

hoppas jag att Du vill komma till S:t Jacobs kyrka i Kungsträdgården. Då har vi en andakt under rubriken Jesus Kristus är Herre! En av våra skickliga organister spelar (Michael Waldenby eller Mattias Wager). Solist framträder och jag själv tänker hålla ett kort anförande om just Jesus som Herre.

Jesusmanifestationen pågår den dagen i Stockholm med start i Kungsträdgården kl 15.00. Jag hoppas själv kunna vara närvarande där till och från. Det är viktigt att vi manifesterar tillsammans för Jesus och inte mot något eller någon annan. Få se om det klaras av i år...

Nu kommer jag inte att vara i bloggrymden förrän tidigast den 20 maj!

Knappast någon raketuppstigning!

Det är fantastiskt så många människor som nu kommer till Storkyrkan för att se den i sin nya dräkt. Jag gläds så över att vi fått möjligheten att få den så fin. Många väljer också att vara med i våra högmässor. Idag firade vi Kristi himmelfärds dag och två av texterna talade om Kristi reella himmelsfärd. Men var den reell i bemärkelsen att den verkligen skedde? Var det en "raketuppstigning" eller var det något annat. Jag vet inte. Evangelisten Lukas vittnar om händelsen i både sitt evanglium och i Apostlagärningarna som är en sorts "Lukas II".

Men för mig vittnar texten om att Gud kan göra det omöjliga. Guds begränsning är inte människans begränsning. Gud kan vi s a s inte ha "koll" på. Vi kan inte stoppa in Gud i mänskliga strukturer. Gud är alltid större. Inkarnationen, Jesu verk på jorden inkluderande korsfästelsen, döden och uppståndelsen är alltid större. Vi kan inte tala om troende och icketroende, frälsta och ickefrälsta, innanför ochg utanför. Gud är större. Gud bryter våra strukturer. Himmel och jord hör ihop på ett för oss ofattbart underbart sätt. Detta handlade min predikan om idag. På måndag läggs den förhoppningsvis på vår hemsida (http://www.stockholmsdomkyrkoforsamling.se/page.php?p=105).

Dessutom fungerade ljudet! Tack gode Gud!

Just nu kan vi inte njuta av vår stora kyrkorgel. Den håller på att förbättras på alla möjliga sätt. Trycket i den ska ökas, den ska intoneras o s v. Vi hoppas att få högtidlighålla dess nya status den 6 juni. Kom gärna och var med i vår högmässa den dagen. Dessutom har vi öppet hus med många olika aktiviteter.

En moské i Rinkeby.

Jag har just varit på Rotarylunch i Gamla stan och lyssnat till Alexandra Pascalidou. Hon höll ett strålande anförande om sitt liv, som svenskhet och att vara invandrare och om invandrares situation i Sverige och inte minst i Rinkeby. Hon talade om vikten av att invandrare får möta svensk kultur, svensk tradition, svenska språket för att också bli en del av det land som de kommit till. Med friskolor i Rinkeby finns risken för att ingen introducerar invandrarna och deras barn i svenska. Hon sa: Vem ska lära dem vad "ana ugglor i mossen" betyder? Alltså, vem ska få dem att känna sig hemma här i deras nya hemland?

Man rev ett hus i Rinkeby där många ungdomar samlades - ett hus som fungerade som mötesplats. Istället var tanken att en moské ska byggas. Men det finns redan ett antal moskéer i Rinkeby. Där behövs, enligt Alexandra Pascalidou, inga fler moskéer. Hon drömmer om att Rinkeby inte bara ska vara en samlingsplats för invandrare utan en plats där svenskfödda från olika samhällsklasser och invandrare kan bo tillsammans. jag delar den drömmen med henne, en dröm som egentligen gäller för alla platser i Stockholm.

Det handlar ju om att vi inte behöver vara rädda för varandra utan att vi kan se varandra som svenskar med olika bakgrund. Vi hör ihop. Vi kan lära av varandra, inspireras av varandra.

Kanske behövs fler moskéer på andra håll i Stockholm och Sverige för att underlätta integration och minska främlingsfientlighet.

I Fisksätra har man ett spännande projekt som kallas Guds hus. Det är en mötesplats för kristna och muslimer. Läs mer: http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=381998

Tänk en moské i Djursholm eller i Lidingö! o, jag vet att få muslimer bor i området - men ändå... en spännande tanke kring detta med integration och att våga släppa fördomar om varandra.

Jag borde be mer!

Nej, detta kommer inte att bli en bekännelseblogg där jag bekänner att jag ber alldeles för lite. Jag är inte säker på att jag vet om jag ber för lite därför att jag inte vet vad tillräckligt mycket bön är och huruvida detta är individuellt eller om Gud har någon sorts grundnivå av antal bönetimmar som man borde nå upp till. Jag vet bara att Martin Luther sa att "ju mer jag har att göra, ju mer måste jag be". Bön är viktigt!

I Svenska kyrkan talar vi just nu om en massa strukturproblem. Vad ska vara kyrkans grundläggande nivå? Ska det vara församling, stift eller nationell nivå? Var ska resurserna ligga och hur sak de fördelas? Hur ska strukturen för innerstaden se ut i Stockholms stift? Jo, jag vet att det handlar om att på det klokaste sättet hitta vägar för gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Jag vet att vi måste tänka på strukturella förändringar. Men ibland kan jag tycka att det blir mer sådant och mindre bön. Jag tror att bön faktiskt kan ge kraft till förändringar, att bön kan vara ett sätt att påverka en situation därför att vi öppnar oss för Guds handlande i bön, vi ser Guds handlande på ett klarare sätt när vi ber och dessutom tror jag att Gud faktiskt (och det har jag skrivit flera gånger tidigare) kan ingripa.

Jag borde be mer för antagligen kan jag aldrig be tillräckligt och aldrig för mycket. Just nu har vi mycket framför oss i vår församling. Jag lägger allt i Guds gränslösa nåd, ber om Guds vägledning och ber också om Dina förböner!

Silveraltaret - ett stängningsförsök

Renoveringsarbetet i Storkyrkan pågår fortfarande. Det mest spännade just nu är huruvida det går att hitta en riktigt bra lösning för stängande av silveraltaret. Tanken är att det ska stängas under passionstiden (två veckor innan påsk). På videon nedan kan Du se en stund på ett stängningsförsök.

Stockholms katolska stift och pedofilskandalerna.

Vi har kunnat läsa i olika mediala sammanhang om katolska präster runt om i världen och i Sverige, om katolska präster som sexuellt förgripit sig på unga människor. Dessa övergrepp har skett för länge sedan men det som "gömts i snö kommer fram i tö". Vi har nog alla förfasats över det som skett och personligen önskade jag att påven skulle varit ännu tydligare i sitt fördömande redan vid det stora påsktalet. Nu vet jag att påven har skrivit till katolska kyrkan på Irland och markerat oerhört starkt gent emot det som skett där. Jag vet mindre om hur påven har reagerat offentligt gent emot det som skett i Tyskland. Men en sak vet jag:

Stockholms katolska stift har en biskop som agerar föredömligt! Biskop Anders Arborelius har gång efter gång tydligt och offentligt tagit avstånd från det som skett i Sverige. Han har tydligt och offentligt bett de drabbade om ursäkt å kyrkans vägnar. Han har tydligt och offentligt sagt att två utredningar måste ske. Den ena är en kyrkligt intern utredning gällande prästerna som är anklagade. Den andra utredningen borde Bris (Barnens rätt i samhället) och regeringen vara involverade i gällande kyrkans hantering av de aktuella fallen. Stockholms katolska stift har också vidtagit utbildningsåtgärder av olika slag. Dessutom uppmanar biskopen i dagens nummer av Svenska Dagbladet offer som ännu inte vågat eller velat eller kunnat att kontakta stiftet för att allt ska kunna komma i ljuset. Han skriver: "Mitt löfte till er är att vi kommer att ta er på allvar, lyssna på er och göra vad vi kan för att ni ska få upprättelse."

Bäste biskop Anders Arborelius, jag är inte katolik, men jag är stolt och glad över att mina kristna trossyskon i katolska kyrkan i Sverige har en biskop som också i denna fråga är så tydlig och så klok! Det är en fasansfull situation som katolska kyrkan är drabbad av, en situation där människor tappar tron på Gud och kyrkan. Jesus själv höll ju fram just barnen som så viktiga för Guds rike! Det är viktigt att kyrkan samfällt står upp för barnens rätt i vårt samhälle och i världen. På den punkten får vi aldrig svikta, aldrig svika! Nu får vi hoppas att utredningarna kan klarlägga allt, att offren får upprättelse så långt det är möjligt och att det skedda aldrig någonsin upprepas!

Tack biskop Anders för så stor klokhet och tydlighet!

De kom, de såg men hörde inte allt.

I dag har vi återinvigt Storkyrkan. Ca 750 personer hade sökt sig till vår bykyrka för att få vara med vid öppnandet och den Storstadsmässa som vi firade. Alla vi som skulle medverka var laddade och förväntansfulla. Så var det dags att välkomna och min uppgift var att göra just detta. Jag hade förberett mig och funnit ett tal av min företrädare från 1800-talet Johan Olof Wallin som höll en predikan 1825 i samband med att Storkyrkan öppnade efter en renovering som var då. Min tanke var att läsa några rader från den predikan. När jag skulle börja tala hördes inget i högtalarna. Efter diverse "hallå, hallå, hallå, jag talar, jag talar, jag talar, hallå, hallå..." insåg jag att det inte skulle bli något ljud. Ljudanläggningen fungerade inte och 750 förväntansfulla personer skulle inte höra ett skvatt om jag inte försökte mig på det Wallinska konststycket, att tala så det hörs ut till Stortorget. Sagt och gjort. Jag dundrade ut med välkomstbudskap, min glädje över den nyrengjorda, nyrenoverade och nykompletterade kyrkan. Tur att jag inte nämnde att ljudet också har setts över... Efter en för stämbanden slitsam inledning började gudstjänsten med klockringning och sedan procession. Mattias Wager, vår biträdande domkyrkoorganist, spelade på kororgeln för den stora orgeln är ännu inte färdigjusterad. Storkyrkans kör sjöng sedvanligt underbart under domkyrkoorganisten Gustaf Sjökvists ledning och Gud själv ingrep och en bärbar mikrofon fungerade plötsligt. Glad var jag för det för då kunde jag predika så att alla hörde utan att mista rösten helt. Johan Olof Wallin kunde detta med att tala högt mycket bättre än jag. Tack gode Gud för mikrofonen! Efter predikan använde vi den enda fungerande bärbara mikrofonen som ljudkälla för oss alla som skulle tala. Det fungerade. I brist på bröd får man ta limpa, har någon myntat. Det blev en underbar gudstjänst trots ljudproblematiken och jag tror att de allra flesta var mycket glada och nöjda.

Roligt var det också att fira högmässa i S:t Jacob där ca 60 personer var samlade för att be och lovsjunga tillsammans.

Bifogar ett litet smakprov från min predikan: Men lyft också blicken och se sammanhanget! Du är älskad! Du är älskad! Du är älskad! Budskapet är fundamentalt och enkelt och samtidigt så svårt eftersom vi inte är vana vid denna typ av kärlek. Vi är inte vana vid denna typ av grundläggande värde som inte har sin bas i orsak och verkan. Vi lär oss ganska snabbt i livet att vi får beröm när vi gör något som andra uppskattar, som andra gläds åt. Så småningom inser vi att berömmet är viktigt för framtiden, för vårt bestående värde. Betyg ges i skolan som talar om väl godkänd, godkänd och icke godkänd – betyg som formar framtiden och som har sin grund i vår egen prestation. Vi får individuell lön i arbetslivet beroende på ansvarstagande för arbetsuppgiften och verksamheten i stort, vilja och förmåga till service och samarbete, utvecklingsbarhet, användbarhet, noggrannhet, självständighet, initiativförmåga och idérikedom. Vi värderas på en skala. I våra relationer är vi älskade och omtyckta beroende på att vi gör, att vi säger, att vi äger, att vi är – allt i en mänsklig mix.

Predikan i sin helhet återfinns förhoppningsvis f o m imorgon på vår hemsida under rubriken domprosten.